Natten är min vänDen är mitt hemSom jag kan längta iNatten säger snartOch det är klart att du kommer hitNatten är så mildOch bär en bild där du är nära migJag kan nästan röra digNatten är min vänInatt drömde jag om oss. Igen. Det händer rätt regelbundet. Du pratade om din musik "Between Alpha and Omega", vi lyssnade på musik och bara pratade om vad som hänt under dem senaste åren. Du var och förblir min första kärlek. Du var mannen som lärde mig vad att älska någon verkligen innebar. Du har varit den enda som varit en utmaning för mig.
Det har nu gått elva år sedan vi sist sågs, då allt slutade i katastrof. Under dessa år flyttade jag till Frankrike, gifte mig, förlorade ett barn, fick fem andra. Men jag har aldrig under dem åren slutat tänka på dig. Undrat om jag hade gjort saker och ting annorlunda, framför allt varit ärlig med mina känslor och hur djupa dem faktiskt var, vad hade hänt då? Om jag istället för att låtsas vara någon som jag inte var för att försöka leva upp till dina förväntningar, hur hade våra liv sett ut nu?
Jag ångrar inte mina barn, jag älskar dem mer än mitt egna liv. Jag hoppas bara att vi på något sätt kan hitta tillbaka till varandra. För det är väl det äkta kärlek ska göra? Även om det inte är en kärleksrelation jag behöver, utan det är vännen du var som jag saknar mest.
Jag har sökt upp dig på facebook, men inte vågat skicka en vänförfrågan. Tänk om du inte vill ha med mig att göra? För jag hoppas att du inte är ensam. jag hoppas att du har någon att dela ditt liv med även om det inte är jag. Jag hoppas också att du bildat familj, även om det inte är med mig. Jag har ju att levt mitt liv utan dig.
Ush jag känner mig som den där tonåringen jag en gång var, vilket inte alls stämmer längre för jag är ju vuxen nu. Vad jag egentligen vill säga är att jag inte är kärlekskrank eller helt hopplöst ensam. Det är bara det att jag saknar dig, jag saknar den intima kopplingen vi hade när vi pratade, det intellektuella utbytet vilket jag aldrig har funnit med någon annan.
